Brukar du bli ett nätmonster?

Är jag en blödig mes när jag tycker att det är fel att provocera och dissa andra på sociala medier? Är det för att jag låter mig provoceras av …. och tar jag åt mig när andra retas för att vara för tjock eller för smala, för långa eller för korta? Antagligen inte. Att dissa och provocera är lite som när en apa klättrar upp i ett träd och kastar avföring på dem som går förbi. Ganska kul men inte så moget. Inte särskilt smart heller, inom kort framtid kanske apan behöver söka jobb eller söka lån hos något offer. Eller bli betygsatt av.

Även om man vet att man aldrig kommer att träffa en viss person som har passerat trädet därifrån man har roat sig så har man missat en viktig social insikt: Hur ryktet fungerar. Det är ryktet som avgör vilken rang man har inom sin grupp. Möjligheten att stiga i rang och rädslan att sjunka är en så stark drift att den påverkar alla våra viktiga beslut. Vem vi blir ihop med, om vi ska börja röka, om vi ska operera rumpan eller t.o.m. hur, om vad och till vem vi pratar med. Om vi misslyckas hamnar vi definitivt bland de utstötta.

I alla sociala grupper tycker man om en person som är schyst mot andra. Men man tycker nästan ännu mer om en person som bestraffar personer som varit oschysta. Alltså, vill man stiga i status så är man trevlig men vill man stiga i status ännu fortare, så letar man t.ex. upp en mobbare och läxar upp den – även om mobbaren råkar vara en person som varken man själv eller någon i gruppen känner.

Internet är fullt av främmande människor som generöst delar med sig av sina tankar och åsikter. Här kan man välja och vraka bland provokatörer och nätbullies. Dessa är det fritt fram att ge sig på, för ingen tycker synd om en mobbare som fått sitt straff. Du blir dagens hjälte och världen har skenbart blivit ett uns bättre.

Vårt beteende att bry oss om hur okända personer behandlas blev en viktig samhällsbyggande egenskap när våra samhällen växte till flera hundratals individer. Men när nätmobbare eller provokatörer förvandlas till lovliga byten, den sociala gruppen till en lynchmobb och du själv – populärare än någonsin – blir en blodtörstig hämnare, så har vi förvandlats till någonting hårigt med långa klor.

Kanske mitt motiv till att inte tycka om att folk dissar och provocerar ändå är blödigt. Inte för att jag tycker synd om dem som drabbas. Eller att jag tycker synd om mobbare som blir bestraffade. Det är bara det att jag inte tycker om att bli förvandlas till ett monster i en lynchmobb.