Här är min senaste version av novellen och jag ser den som klar. Men om ni hittar något som jag kan göra bättre är det bara att lämna en kommentar så att jag kan se vad ni tycker. 

 

Han log mot mig. Och jag var bortfintad. Jag såg honom gå mot mål men som tur var räddade målvakten den. 

- Men Mira! Varför lät du honom gå förbi dig! Han gjorde nästan mål ju! Henrik klagade högljutt på henne.

”Varför går jag alltid på det? Det räcker med att han ler mot mig och jag är bortfintad, borta i drömmarnas land. Där vi svävar på moln, tillsammans hand i hand. Han och hans perfekta, glänsande bruna ögon och jag, med mina tråkiga gråa ögon. Han med hans perfekta kropp och jag med min fula bleka hy. Vi, tillsammans, förevigt.”            

Hon hann uppfatta lite smärta och sen blev allt svart. 

Det blev ljusare, och ljusare ju mer hon återfick medvetandet. Tillslut var hon vaken. Hennes huvud bultade och hon såg en person sitta vid ett skrivbord vid andra sidan av bordet. Hon måste ha gjort något ljud för personen vände sig långsamt mot henne. Till sin lättnad såg Mira att det bara var sjuksköterskan. De kollade på varandra ett tag utan att någon sa något. Mira var den som bröt tystnaden:

- Vad hände? Jag minns bara att målvakten lyckade rädda skottet som Sebastian sköt. Hon ville inte berätta vad hon hade tänkt på för en medelålderskvinna som hon bara kände vagt.

- Du fick fotbollen i huvudet och svimmade, svarade hon enkelt. Mira sa ingenting. Hon tänkte på vad de skulle ha sen.

”Är det engelska? Nej, det kan det inte vara! Vi hade ju det i morse! Vänta! Vi har spanska, åhnej! Jag har glömt att öva inför provet!”

- Hur mår du? Sjuksköterskans röst kom helt plötsligt, som ett ösregn när det var helt klarblå himmel för fem minuter sen.

- Eh… Jag tror att jag mår lite illa faktiskt… Hennes lögn kom från ingenstans, den bara dök upp. Hon visste inte ens om man kunde bli illamående efter ett slag i huvudet.

- Okej, du har antagligen fått en liten hjärnskakning, vilket inte är överraskande med tanke på hur du slog i huvudet. Du får nog gå hem och vila upp dig.

”YES! Jag får gå hem! Nu slipper jag göra spanska-provet! Fast eh… när jag kommer hem måste jag plugga till provet som jag kommer att få göra på nästa spanska lektion. Men jag får i alla fall en dag mer att plugga på.”

Hon log lite ironiskt till sig själv när hon hade kommit utanför rummet. När hon gick genom gården såg hon de andra högstadie eleverna som var på väg till spanskan. De kollade undrande mot henne och hon svarade genom att peka mot cyklarna. De rörde på munnarna och Mira antog att de sa ”hejdå”, så hon gjorde detsamma.

”Vad skönt! Jag behöver bara cykla hem och så är jag fri för resten av dagen!”

Hon tog upp sin nyckel, låste upp sin cykel och började att cykla hem. Hon cyklade rätt så snabbt, för hon visste att hon hade rätt så mycket att kunna inför provet. Sen hände allt väldigt snabbt.

Det började med att en Labrador gick på andra sidan av vägen med sin husse, och Mira kunde inte sluta kolla på den förrän den försvann runt hörnet på ett hus. Helt plötsligt låg hon på marken med uppskrapande händer och knän. Hon var chockad, hon hade inte trillat med cykeln på flera år och hon hade glömt hur ont det gjorde. Speciellt om man skrapade upp lika många sår som hon hade gjort nu. Mira reste sig upp även om det gjorde ont och hon började leta efter det som hade gjort så att hon trillat. Så att ingen annan skulle trilla på samma ställe. Då såg hon det som hon helst hade velat glömma. Alldeles bakom hennes cykel låg det en hand som stack ut från buskarna. Men det var något som inte stämde med hudfärgen. Istället för att vara ljus som vanlig hud, var den lite blåaktig. Hon gick lite närmre och insåg förskräckt att det var en kropp! Hon tog upp en lång pinne och petade bort lite mer av busken så att hon såg hans huvud. Hon tyckte att det såg ut som om det hade runnit ner blod från ögonen, näsan och munnen eftersom det var streck av torkat blod som kom från ögonen, näsan och munnen. Mira såg också en pöl av torkat blod precis under hans huvud. Hon blev helt stum av rädsla och hon började att gråta.

”Vad ska JAG göra? Det finns väl ingenting som jag kan göra, eller? Jag är bara en normal tonåring. En normal tonåring ska inte vara med om något som det här!”

Hennes tankar blev mer och mer uppspelta och hon blev bara räddare och räddare. Hon gick som förlamat fram till sin cykel. Där tog hon upp sin mobil och ringde 112. Resten var lika oklart som en tjock dimma där hon vandrade omkring. Hon minns att det kom en massa människor i svarta klädnader som frågade henne frågor med deras tillgjorda röster, i deras försök att få ut någonting ur henne. Men hon förblev stum, stum av rädsla för att inse att det verkligen hade hänt. Tillslut slöts ett par armar runt om Miras kropp och sedan kom ännu ett par av armar. Hon vände sig om och började att gråta i sina mammas famn. Alla känslor som hon hade känt den senaste timmen, från att hon hade trillat tills nu, släptes ut. Hennes mamma och pappa sa ingenting och detsamma gjorde Mira. Hon minns de långsamma men tröstande smekningarna på hennes rygg som långsamt lugnade ner henne tillräckligt för att hon skulle kunna somna.

”Det är härligt med sömn, det är som att vara död. Man glömmer bort alla bekymmer och det enda som existerar är ens egen lilla drömvärld.”

För andra gången inom loppet av 10 timmar vaknade hon upp till ett vitt, starkt ljus. Men denna gången hade hon inte bara ett bultande huvud, hon hade en bultande kropp. Hon reste sig upp lite och såg sig omkring. Hon låg på en lila soffa och runt omkring henne fanns det ett flertal av matchande fåtöljer. Mittemot henne satt en kraftigt byggd man i svart kostym och kollade med en lugn blick på henne.

- Inte varje dag man hittar ett lik i en buske va?

Hon svarade inte, hon var för trött och hon var faktiskt lite rädd för mannen.

- Okej, jag tänkte väl det, sa han sedan.

Hon kollade på honom med trötta, blodsprängda ögon.

- Jag heter John, förresten, sa han medan han sträckte fram sin hand. Mira skakade hans hand och sa tyst:

- Mira.

- Okej, följ med mig nu, vi ska bara gå till ett annat rum.

- Mm.

John började gå och Mira reste sig upp för att följa efter. Han gick snabbt och med långa steg, så hon var tvungen att halvspringa för att hinna med.

- Kan du gå lite långsammare? frågade hon nervöst, hon visste inte hur han skulle reagera.

- Snälla? la hon snabbt till. Till hennes lättnad saktade han ner på farten och hon kunde nästan gå i normal takt bredvid honom.

- Vart ska vi? frågade hon tyst. Han svarade inte så hon trodde att hon hade sagt det för svagt. Men hon vågade inte fråga igen. Han ledde henne genom massvis med olika gångar så Mira tappade rätt så snabbt bort den rätta vägen tillbaka. Tillslut leddes hon in i ett rum där det fanns ett stort bord med massa med likadana möbler som i det rummet där hon vaknade upp i. Hon satte sig i en enkel trästol som stod lite i hörnet av rummet. Johns telefon började att ringa och han gick ut. Han kom tillbaka med ett oroat ansiktsuttryck och sa svagt till en av poliserna som hade kommit in i rummet:

- Mördaren vill åt vårt vittne. Efter att han hade sagt det gick han ut ifrån rummet tillsammans med den andra vakten. Nu var hon själv i rummet och hon ville skrika högt av rädsla.

”Va! Han menar inte mig väl? Tänk om han kommer in till mig med en pistol! Jag är för ung för att dö!”

Hon hörde ett skott och ett antal svarsskott. Mira sprang till ett av hörnen i rummet och gjorde sig så liten som möjligt. Hon hörde att någon gick in i rummet men hon ville inte kolla vem det var.

- Mira? Som tur är var det John, men när hon kollade på hans arm såg hon att det rann ner blod från axeln. Han verkade inte bry sig om det, han sa bara lugnt:

- Allt är okej, du är i säkerhet. Allt kommer att bli bra.