HITMAN

Det skiftade mellan mörker och vita ljus. Dansgolvet var fullt. Men Han satt i baren. Jag banade mig fram genom alla svettiga kroppar. Jag satte mig bredvid Honom utan att titta ditåt. En skrynklig lapp var lämnad och Han var på väg bort genom dansgolvets omedvetna. På lappen stod det inte mycket. Endast ett namn. Rosie Edwards.

Jag hade blivit informerad om att hon skulle sitta här just vi denna tid, halv åtta på morgonen, som det var sagt att hon alltid gjorde. Och där satt hon i en av de mjuka bruna sofforna. Rosie Edwards. En ångande kaffemugg, med Starbucks logga, var placerad bredvid henne. Jag gick långsamt fram till hennes bås. ”Får jag göra dig sällskap?” jag studerade henne. Hon tittade upp över en enorm tidning. Hennes bruna ögon var inramade av ett par stora svarta glasögon, hennes bruna hår perfekt och blankt. Hon var väldigt liten och nätt. Jag undrade vad hon kunde göra för skada. Men det måste vara något stort eftersom Han ville ha bort henne från denna värld. Hon tittade sig irriterat omkring efter ett tomt bord. ”Visst”, svarade hon när hon märkt att Kaféet var fullt och vände sedan sin uppmärksamhet till sin tidning igen. Jag förvånades över så lite uppmärksamhet hon gav mig men satte mig ner och kom på en ny plan för att fånga den. ”Vilket kaffe rekommenderar du?” frågade jag efter någon minuts tystnad som endast jag verkade besvärad av. Hon sänkte tidningen så att hennes ögon syntes. Höjde på ögonbrynet men svarade ändå. ”Espresso”, svarade hon kortfattat och avslutade vänligt mitt försök till att hålla ett samtal, trodde hon. ”Varför har du då valt en Kaffe Latte?” frågade jag i brist på något att säga eftersom jag var den enda som var villig att prata. Hon tittade frustrerat ner på sin kaffemugg. ”Därför att… Vad vill du?” det var första gången hon koncentrerade hela sin uppmärksamhet på mig. Jag log snett det visste jag att de flesta mjuknade lite för. Men irritation var det enda som visade sig i hennes söta ansikte.              Vad var det med henne? Så här reagerade inga kvinnor gentemot mig. Vad behövde jag göra för att förföra henne? Det här gick verkligen inte som tänkt. Jag måste tänka ut något annat. Snabbt.                                                                                    ”Jag heter Jack Roselli och Frank Alfieri är min arbetsgivare”, jag höjde på ögonbrynet när jag uttalade Hans namn. Som jag förväntat mig vidgades hennes ögon Hans namn uttalats. Hon svalde hårt. ”Vad vill han mig?” hennes ögon vattnades. Jag tyckte synd om henne av någon anledning. ”Död.” Hon reste sig hastigt upp. Några huvuden vändes mot oss. Hon lugnade ner sig, hon visste bättre än att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Hon satte sig igen. ”Hur många av er är här?” viskade hon. Jag såg mig omkring i kaféet. Bröderna Emilio och Roberto Montale satt i en hörna och tittade diskret åt vårt håll. Alexander och Mario satt, själva, på varsitt håll. Och jag satt med henne. ”Fem med mig”. Om hon hade haft något hopp om att lyckas undfly så släcktes det då. ”Men det finns något du kan hjälpa mig med om du inte vill …” jag visste inte hur jag skulle formulera mig. ”Bli dödad”, avslutade hon. Hennes ögon började lysa av hopp igen.

Den årliga Pertucci balen, anordnad av Claudio Pertucci själv, var lika glamorös som alltid. Balen hölls på The-Waldorf Astoria 301 Park Avenue. Den enorma salen var svagt upplyst. Ljusens skuggor dansade runt i salen. Kristallkronor hängde ner från taket. Runda bord var placerade runt i salen men lämnade ett tomt golv i mitten. Planen var att Rosie skulle leda Pertucci till mig så att jag kunde göra slut på honom och bli fri från Frank Alfieri en gång för alla. Det hade trots allt varit mitt uppdrag från början och Frank hade lovat om jag någon gång lyckades döda Claudio Pertucci skulle han aldrig söka upp mig igen. Då kunde Rosie gå fri. Jag såg mig omkring efter Rosie. Men min blick möttes bara av män i svarta Pradakostymer och kvinnor i mörka aftonklänningar. Då såg jag henne. Hon stod högst upp i den stora trappan. Hennes klänning var grön och hon var som ett ljus mitt i allt mörker. Hon hade inte glasögonen på sig längre. Jag fångade hennes blick. Hon vinkade mig till sig.

Rosie ledde in mig i en av de stora sviterna. Det var mörkt och tomt. Mina ögon letade efter Claudio Pertucci, men han var inte där. ”Var är han?” jag förstod mitt misstag när det är försent. ”Jag är ledsen Jack, jag ville inte det här”, hon riktade den svarta revolvern mot mitt huvud. Jag nickade. ”Varför?” det var det enda jag ville veta. ”Mannen du vill döda, Claudio Pertucci, är min far”, berättade hon. Jag tappade hakan. Allt föll på plats. Det var därför Frank ville ha henne död, för att hämnas på Claudio Pertucci som var hennes far. Jag berättade var jag bodde. Hon tittade oförstående på mig. ”Det är något jag vill att du tar hand om där”, förklarade jag. Hon nickade. Jag trodde mig se sorg i blicken. Jag undrade varför. Allt blev svart.

Hans blonda hår och bruna ögon var det enda som finns i mitt huvud. Jack Roselli. Mannen som jag precis mördat. Jag skyndade mig uppför trapporna till hans lägenhet, där han varit sista gången för bara några timmar sedan. Jag låste upp dörren. Undrade vad som gömde sig där. Jag hörde någon andas. Jag stannade tvärt.                                                                    Har han lurat in mig i en fälla? Skulle någon vänta i andra rummet? Någon som tillslut skulle avsluta mitt korta liv?      Men jag tvingade mig själv att fortsätta. Jag hade lovat honom att ta hand om något. Jag var tvungen. Jag visste inte varför, jag var bara tvungen. Jag gick tillslut in i rummet. Där låg en liten flicka och sov. Vad var det här? Då förstod jag. Han hade gjort allt det här för den lilla flickan. Den lilla flickan var hans dotter. Och han ville att jag skulle ta hand om henne. Och jag skulle göra det. Jag skulle lämna min far, min familj och hela Manhattan för att ta hand om henne. För att jag förmodligen älskade mannen jag mördat, därför att han offrade allt för sin dotter, som min egen far aldrig hade gjort. Jack Roselli.